Sitter här och tänker på alla jag har förlorat under de senaste året..eller, egentligen ser jag det inte som en förlust eftersom att det är inte jag som gjort fel, utan de är människorna blir som dom lovat att aldrig bli. Men änså, det är rätt sorgligt att alla kan förändras sådär bara and there's not a damn thing you can do about it. Och i de flesta fallen är inte inte förändringen bra. man fortsätter kämpa, man intalar sig själv att det fortfarande är samma person och bla bla men det är faktiskt inte förens man börjar sakna personen som man inser att det är inte personen man saknar, det är den 'gamla' personen. Och då inser man oftast också att man måste släppa taget och skaka av sig den här människan som om ingenting, och det kan kännas jättejobbigt, men då ska man också tänka på att de är inte den personen jag älskar och bryr mig om jag gör mig av med, det är den personens nya jag och vem fan är han/hon till mig? Det är ju inte samma person som jag lärde känna längre, jag känner ju inte personen längre. Och varför ska jag bry mig om en nästan helt okänd människa som beter sig som fan vet jag och inte bryr sig om mig?