Ang min framtid så är jag helt säker på att jag vill jobba med människor, ungdomar framför allt. Det jag har i tankarna är psykolog eller behandlingsassistent på någon ungdomsanstalt och det kom jag fram till när jag själv satt på Långanäs (ungdomsanstalt) för att både psykologerna och behandlingsassistenterna slängde ofta ur sig ''jag förstår dig'' när man berätta hur man kände och de vet ju ingenting om hur det är att sitta inlåst utan familj eller vänner sålänge de inte gjort de själv (och det hade ingen där). Så att de ens har mage att säga ''jag förstår dig'' gjorde mig lika förbannad varje gång. Jag tycker att för att få utbilda sig till något sådant ska man ha suttit inlåst i MINST 6 månader själv för efter 2 månader har du vant dig, efter 3 inser du hur bra du hade det och efter 4-5 börjar du tappa förståndet igen och du faller tillbaks i gamla vanor och du är tillbaks på ruta ett. Men det förstår inte dom, utan de tror istället att man har spelat ''frisk'' fram tills the breakdown och anser då att man ska sitta inlåst längre. Det är SÅ FEL. Därför känner jag att jag hade faktiskt kunnat vara till hjälp på ett sånt ställe för jag vet faktiskt vad ungdomarna pratar om och kan relatera till hur de mår för jag har själv varit där och det är väldigt ensamt. Man kan aldrig veta eller frstå exakt vad/hur en annan människa känner men man vet iallafall hur det är att vara i deras sits. Så det är jag säker på att jag vill göra, men som sagt, min uthållighet är inte den bästa. Det är en väldigt lång utbildning, 8 år om man kör på utan uppehåll eller pauser. Men det är ju trots allt ett yrke du inte bara drar nytta av själv för du hjälper ju faktiskt andra så det kanske ändå är värt de.